Med avsikt att underlätta tändning tog jag in en liten huggkubb av björk och letade fram min gulliga lägeryxa från Gränsfors Bruk, inköpt för cirka 20 år sedan, men aldrig tidigare använd. Skärpan överträffar antagligen rakbladets.
Efter några klyvningar av ved var det dags att ”spänta stickor”. Redan då insåg jag att jag var illa ute. Mycket riktigt. Jag missade ett ”hugg” och var nära att bli av med halva tummen.
Jag hittade inget plåster ej heller något alternativt förband. Återstod för mig att ställa mig över diskbänken och att hoppas på att blodflödet skulle minska.
Med erfarenhet som scout, med fältidrottsmärke i guld, som telegrafist i det militära och som civilingenjör, samhällets viktigaste tillgång avseende kompetenshöjning och välfärdsskapande, är jag ju helt trygg.
Om än fullständig koll och kontroll, kan blodflödet upplevas vara en smula pulshöjande, då inget plåster var tillgängligt, var jag varje sekund 100-procentigt trygg i mig själv. Mycket riktigt, efter cirka tio minuter var blodflödet nära nere på noll.
För övrigt är jag rutinerad som blodgivare, emedan en måttlig blodförlust är peanuts, kanske rent av nyttig! Lämna blod du också, om du har något som duger!
Spisen och brasan är jag nöjd med!
