Det var en strålande fin fredagskväll då många av Gunnar Dahls vänner samlades till en hejdundrande festkväll under vilken ingenting saknades.
Mängder av presenter levererades samtidigt som artig och gullig personal serverade mousserande svalka för gommen.
Detta var bara början:
Efter en stunds minglande i den fortfarande högt stående kvällssolen var det dags för själve Gunnar och Gunnar själv att hälsa välkommen och SKÅL! Celibranten hade föredömligt delat ut kort, spader, hjärter, ruter och klöver till samtliga gäster visande vilket av de fyra långborden man skulle inta.
Väl till bords inledde Gunnar med en omfattande presentation av gästerna, mer eller mindre ingående, avhängigt hur lågt tillbaka relationen funnits.
Så påbörjades måltiden med ”Klassisk Toast Skagen” toppad med löjrom, dill och citron. Denna sköljdes ned med ”Leth, Grüner veltliner, Österrike”.
Gunnars förträffliga söner övertrumfade varandra med sina roliga och omfattande tal. Det var utmärkt underhållning.
Under ett av talen, lite jobbrelaterat, kände sig Gunnar nödsakad att gripa in och berätta och klarlägga med egna ord till stort nöje för gästerna. Men vad sade direktören? Ja, om du inte minns, fråga den alerte 80-åringen.
Som varmrätt bjöds ”Helstekt Kalvinnerfilé” smaksatt med rosépeppar och backtimjan serverad med sommarprimörer, timjanssky, örthollandaise och nyborstad svensk färskpotatis. Till fick vi ”Noble Vines 667, Pinot noir, USA”.
Pigga söta damer/fruar gjorde också bra ifrån sig:
När samtliga traditionella tal var avklarade, vi dessutom fått avnjuta dragspelsunderhållning och huggit in på desserten: ”Svenska Jordgubbar” med vaniljglass och vispgrädde samt ”Offley Cachucha, Porto, Portugal” var det min tur. Jag hade stuckit ut hakan och anmält till toastmastern att med några inledande ord, samt hälsning från Ulf Schultzberg, framföra visan om ÅRSMÖTET av Bengt Sändh. Att fylla år är ju på sätt och vis lite som ett årsmöte och jag tyckte denna parodi på fackföreningsrörelsen kunde utgöra en viss kontrast till övriga inslag. För första gången i mitt liv kom jag dock av mig mot slutet. Det var förargligt. Men här kommer åter visan i sin helhet:
Tack Bengt Sändh och Finn Zetterholm för ”Hemtjörda Visor”.
Sedan följde kaffe med avec och dans fram till småtimmarna.
Min vana trogen hade jag delat ut mitt visitkort vilket oundvikligen medförde diskussion om vägsalt och dess negativa konsekvenser. Fick ett starkt stöd av Leif Wrenkler som syntes insatt i frågan. Nu är man rädd att tunneln under Fredhäll/Kungsholmen ska falla ihop och stänga Essingeleden innan Förbifart Stockholm är klar.
Tack Gunnar Dahl för ett utmärkt arrangemang och en fest jag aldrig glömmer. KRAM från Bengt!
